Min tur

Jag kommer ihåg ett inlägg jag skrev i maj någon gång när jag var nere i Stockholm hos min syster & hon var sådär galet nykär i Crille så det var det enda man hörde, det enda hon pratade om, det enda hon tänkte på. Mina öron höll på att trilla av utav tjatet, men ändå kunde jag inte låta bli att le. För så lycklig som min älskade syster var, så glad hade jag inte sett henne på flera år. Jag blev så glad för hennes skull, för att hon var kär, för att hon hade hittat den där perfekta mannen med stort M, som passade henne alldeles perfekt.

Så rätt var det också. De är alldeles strax på väg att flytta ihop i deras totalt nybyggda lägenhet i Vasastaden i Stockholm. Man kan inte vara annat än avundsjuk.

Men snart är det min tur. Jag känner känslor nu som länge legat nedgrävda. När livet svek mig så grävde jag ner allt, ville aldrig veta av de igen. Jag byggde upp en barriär, en mur högre än Eiffeltornet & stängde in mig & hoppades på att mitt inre aldrig skulle blottas. Undvek jag problemen? Ja, jag undvek saker som jag kanske inte skulle kunna ha kontroll över, saker som skulle kunna göra mig besviken, svika mig eller rent utav trycka ner mig. Kärlek, vänner, spontana handlingar som låg utanför mina gränser. Det är så svårt för mig att förklara för många av er har aldrig varit med om detta. Jag är en ensamvarg, har alltid varit & kommer förmodligen alltid vara, men just under den här perioden har det varit värst. Jag fokuserade på mig & enbart mig själv, pluggade & jobbade var i princip allt jag gjorde under ett års tid. Nu i höstas var det som värst. Stressen, paniken, prestationsångesten, sömnlösheten, you name it. Nu i vår kommer jag läsa på distans & förhoppningsvis få lite rutin på livet. Bara ta kvällspass på jobbet, pallra mig till gymmet, plugga på kvällarna & inte sova bort hela dagarna. Snart ska det ske en förändring. Jag ska ge mig fan på att det här ska gå.

Ni som känner mig väl, vet hur jävla envis jag är. Allt har sitt pris & det har jag fått smaka på många gånger, men ger mig, det är det sista jag gör. Jag ska. Det är bara så. Jag ska skriva bra resultat på högskoleprovet, jag ska in på universitetet, jag ska fixa en examen, jag ska hitta en bra, roligt jobb som jag trivs med, där jag nöjer mig & klarar mig på lönen jag får. Jag ska älska att gå till jobbet på måndagar, eller om jag jobbar hemifrån ska jag känna mig så jävla nöjd när jag slutfört ett arbete inom deadline. Jag längtar så mycket så att det gör ont i hjärtat!

Jag har även kommit på en sak! En fin sak! Att under ytan finns det så mycket mer. Det har ni säkert hört tidigare. Det stämmer. Verkligen. För jag tror & hoppas verkligen att det här kan bli bra. Jag har en känsla av det. Vi håller på att hoppa på samma tåg, mot samma mål & hålla varandra genom livets prövningar. Kan det bli så? Kan det bli bra? För mig också?
Jag har svårt att hoppas, men innerst inne gör jag det ändå.

Jag vill göra världen till en vackrare plats. Och jag lovar er, jag ska. Vilka hakar på?

bloglovin

Mitt 2011

Jag vet att jag inte skrev någon årsresumé för 2011, men det känns knappt värt det. Det har aldrig tagits så få bilder någonsin, men det kan bero på att jag gjort andra prioriteringar i livet. Så ni får här en i bara text, utan bilder.

I januari träffade jag Maja. Bodde i princip hos henne & umgicks med henne varje dag. Den 14 februari fick jag min lägenhet på Varvsgränd där jag fortfarande bor. I mars var det mest fest, nån vända till Hassela, i april var det påsk som jag & Maja firade i Hemavan tillsammans med hennes bror & familj. God mat, badtunna, snowboardåkning & träningsvärk, självklart lite fest på det. I maj så föddes min brors son & jag pluggade röven av mig för att sätta de sista betygen. Drog en resa till Småland sådär också. Bra betyg fulländade den här månaden!
Juni – jobb på Telia, Juli – Jobb på Mekonomen hemma i Dalarna. Augusti så drog plugget igång igen, allvaret lika så. Engelska C, Samhällskunskap B, Programmering A, Webbdesign. Jag hade röven full & det blev många sömnlösa nätter men betygen prickade jag & det var värd varenda timme av plugg. Oktober var en kaotisk månad. Jag fyllde år, skulle skriva högskoleprov med tappade körkortet så det blev en oplanerad vända ner till Dalarna. I november träffade jag *, han vände upp & ner på hela min tillvaro & jag höll på att tappa kontrollen helt över livet. Men sen hände det otänkbara. Som vanligt i mitt liv.
Gick på jullov den 9:e december, tog två veckor ledigt hemma förutom nåt pass på Telia ibland, åkte sedan hem till Dalarna för att fira jul. Var inte där mer än en vecka & åkte hem på nyårsafton. Firade aftonen hemma med Pontus & Hanna & en flaska vin & sällskapsspel. Alldeles perfekt.

2011 var ett kaotiskt år. 2012 kommer bli så mycket bättre har jag en känsla av. Bara allt går som jag vill. Som vanligt då ;)

Lite om mitt år. Så, där har ni det.

bloglovin

Om?

Trots att man aldrig ska fråga sig denna fråga, så kan man ju inte låta bli. Om?

Vad hade hänt om jag inte gjort likt jag gjorde? Vad hade hänt om jag hade gjort något annorlunda? Om jag inte hade tackat ja? Om jag hade låtit bli? Om jag hade kämpat lite mer? Om jag skulle struntat i det helt?

Vad hade hänt om…? Man kan inte ställa sig den frågan. Gjort är gjort & går inte att få ogjort. Tyvärr. Man kan bara göra det bästa av situationen just nu. Men om man inte ens får bukt på det då? Vad gör man då? Det känns som om jag blev satt på en karusell & inte längre kan komma av. Jag blir mer & mer yr, mer & mer spyfärdig, allt mer vill jag bara ge upp & hoppa av i farten, just för att jag inte orkar längre.

Men jag vet bättre än så, jag kämpar tills det smakar blod i käften, oftast. Men i det här läget vet jag fan inte. Jag tror jag ger upp allt. Bara släpper.

Allt var så bra. Innan. Under. Inte efter. Inte nu. Blir det bra igen?

Vad händer om…?

bloglovin

Happily ever after?

Just ja!

I natt så läste jag ut boken ”En annan kvinnas man” skriven av Patricia Kay. Mycket gripande berättelse måste jag säga. Började läsa den för tre dagar sedan & igår var den redan slut. Alltid lika tråkigt när man läser ut en bok på så sätt att man aldrig får reda på fortsättningen,  man får helt enkelt bara fantisera.

Boken slutade ju lyckligt såklart & ibland undrar jag om mitt liv också kommer göra det. Happily ever after? Ja, ibland funderar jag på saker jag aldrig kommer kunna styra över även fast jag verkligen vill det. Kommer jag hitta min drömprins? Kommer jag nå toppen av karriärsstegen? Kommer jag få helt perfekta, underbara barn? Kommer jag… Ja, ni fattar.

Jag försöker, varje dag, att ta en dag i taget. Det är jättesvårt för en människa som jag, jag vill ha alt planerat, veta vad jag ska göra, veta hur det kommer att bli, för att sedan, när allt verkligen är bra, kunna sätta mig ner & andas ut. Inte förr. När jag trodde allt var på väg att lösa sig, så sprack bubblan. Varje gång jag försöker blåsa upp den, så är det någon där illa kvickt som pickar hål på den. Lika förbannad, lika besviken, frustrerad & arg blir jag, varje gång.

Nog struntprat, tänkte försöka gå & lägga mig i tid för en gångs skull. God natt med er!

bloglovin

Tack ♥

Jag har tänkt till. Ordentligt.

Livet är jobbigt, det är oförutsägbart & jag har svårt att acceptera det.

Jag vet ändå vad jag ska göra de kommande fyra månaderna, varför måste jag då försöka planera hela min framtid redan nu? Jag måste försöka lära mig att leva i nuet & att problemen löser sig allt eftersom. Skolan är snart klar för terminen, jag får en vecka ledigt för att sedan åka till Dalarna & fira jul. För nyår har jag inga planer än, det visar sig hur det blir. Sen börjar jag skolan igen, visserligen på distans, den 9:e januari. Jag får bestämma mina egna tidpunkter för skolarbete, jag behöver inte gå på bestämda lektioner & få ett schema som fuckar upp hela mina rytmer i livet. Jag måste få ordning på sömnen, maten, magen, rutinerna i livet helt enkelt. Som ni säkert har förstått har jag haft sömnproblem i över ett år & mycket på grund av det här. Jag kan planera jobb efter hur jag själv känner & veta att i förväg hur det kommer se ut just om tre veckor.

Jag kommer heller inte bara söka på Stockholms universitet till hösten. Ska söka olika distansutbildningar också. Kommer jag inte in på de heller, så finns det alltid kurser att läsa på högskolenivå som ger mig certifikaten & kunskapen jag behöver för att söka de jobb jag vill ha. Allt löser sig. På något vis.

Med andra ord så kommer flytten till Stockholm skjutas upp. Får jag besked om antagning till skolan i sommar så kommer jag flytta på momangen, men eftersom det är betydligt mycket dyrare att leva i Stockholm, så finns det ingen anledning att flytta ner dit innan. Skulle jag flytta & sedan få reda på att jag inte kommer in, så är det inte direkt så att jag längtar efter att gå upp på heltid i kundtjänst där nere. Då kan jag lika gärna bo kvar här, skaffa en annan(?) heltidstjänst, läsa kurser & fortsätta med det livet jag redan lever här. Sundsvall är inte så hemskt ändå, det är faktiskt rätt fint. Året runt. Varje gång jag åker till & från skolan så ser jag utsikten över stan & myser, oavsett vilken årstid det är.

Sen att man nu kanske måste börja anpassa livet med en till människa i bilden gör det inte enklare, men så länge man vet var man har varandra, så ska det inte bli några problem. En pelare att luta sig emot, någon som lyssnar när jag pratar, tar tag i mig & ruskar om mig en stund när jag behöver lugna ner mig. Tack.

Jag menar – jag kanske dör imorgon, det är det ingen som vet. Jag ska börja leva i nuet, sluta planera så jävla mycket. Allt löser sig, samhället lämnar ingen utanför, även om jag absolut inte vill komma till den punkten där jag måste be om hjälp.

Mår bra, det gör jag inte just nu. Jag behöver egentid nu. En veckas semester från (nästan) allt & alla kommer nog inte göra mig någonting annat än gott.

Stort tack till både mamma & pappa som orkar lyssna, hjälper mig & stöttar mig när jag behöver. Lyssnar när jag skriker, gråter & oroar mig över livet. Eller när jag är så lycklig så jag tjuter. Mina älskade föräldrar ♥

bloglovin

Mycket nu…

Vaknade klockan tio & insåg att jag hade försovit mig. Vilket skit. Aja, inte mycket att göra åt det, så jag satte mig istället & pluggade. Mycket produktiv tid måste jag säga!

Har förberett tre tal jag ska ha med min lärare nästa vecka, nu håller jag på med en recension av en Nobelprisvinnares texter. Inte speciellt kul, men det blir vad man gör det till.

Ikväll hade jag tänkt färdigställa inlämningsuppgiften i Programmering A så jag kan skicka in den imorgon.

Rapporten ska få sig en omgång i helgen också.

Skönt att vara ledig i en hel vecka till från jobbet faktiskt. Det blev bara helt enkelt för mycket igår när jag fick avslag från tusen olika ställen på samma gång. Då ville jag bara gå ut med en AK47:a på gatan & skjuta varenda jävel, eller bara låsa in mig på toaletten, lägga mig i fosterställning på golvet & grina tills jag inte fick nå luft. Självklart gjorde jag inte nåt av det. Jag bet i det sura äpplet, fortsatte ringa runt, mejlbombade alla som förtjänade ett mejl & kan inte mer än avvakta nu. Håller tummarna så hårt att blodet inte kan cirkulera där.

Jag vill kunna säga som pappa – det löser sig, det finns värre saker som kan hända. Ja, jo, visserligen..
Det är inte direkt så att jag sitter som ensamstående mamma till två barn i en sunkig lägenhet som SOC betalar, utan arbete, utan pengar. Nej fy sjutton. Jag har varit arbetslös i två månader i mitt liv (vid flytten) & skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan ett jobb. Även om jag blev mångmiljonär så måste jag ha någonting att göra!

Under gymnasiet så jobbade jag extra på måndagar & lördagar, men när jag inte var i skolan (under tre månaders tid) höll jag på att slita av mig håret av tristess. Jag måste ha tio tusen bollar i luften jämt, men hur länge orkar jag? När kommer mjölksyran i armarna & när orkar jag absolut inget mer?

Allt känns så jävla hopplöst ibland, men ändå ger jag inte upp! Vad är det för fel på mig?!

bloglovin

11:11

Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Hur mycket orkar jag? Jag står på kanten av trampolinen & väger hela tiden. Nästan varje vaken minut är jag hemma & pluggar då jag inte är i skolan eller på jobbet. Jag pluggar ca 125% & jobbar 25-40% beroende på månad. Utöver det försöker jag ha en fritid & planera framtiden. Lägga upp reservplaner om ingenting skulle gå som jag helst vill ha det. Har för tillfället säkrat jobb på tre orter, bostäder i två, utbildningen får jag inte reda på förrän i sommar.
Ska göra högskoleprovet två gånger för att försäkra mig om att få bra resultat. Men vad gör jag om jag inte får upp medelvärdet på mina betyg till (minst) 16,6 i tid? Klarar jag av att jobba halvtid & plugga heltid under våren nu för att lyckas? Eller kommer jag gå in i väggen & stanna upp helt en tid?
Ärligt så vet jag inte hur mycket jag klarar av att pressa mig själv, innan jag tippar över.

Förmodligen inte bara jag som tänker alla dessa tankar, att våga satsa, men ändå ha en plattform kvar att landa på om det skulle gå åt helvete.

Ni som känner mig, vet att jag inte nöjer mig med något halvdant. Helst vill jag ha allt, på en gång. Men eftersom det inte riktigt funkar så så får det ta den tid det tar. Jag har även mig själv att skylla som sabbade skolan i yngre dagar, det är jag väl medveten om, men det är därför jag ställer allt till rätta nu. Att jag kommer ha skulder för en halv miljon när jag är klar också, det rör mig inte i ryggen. Då besitter jag ändå den utbildning och förhoppningsvis det jobbet jag vill ha & trivs med.

Man ska kämpa för det man vill ha, inte få det serverat på silverfat, det tjänar man på i längden.

bloglovin

Passande?

Vet ni? Något gör mig upprörd. Eller tja, det finns det mycket som gör egentligen, men inget jag lägger ner energi på. I detta fall är det skolan – i min lärobok så ska vi läsa artiklar, texter & citat som är för droger. De drar upp alla möjliga fördelar & att vi sedan ska diskutera vad vi tycker. Vi ska sedan skriva en liten artikel själva om våra uppfattning. Hur är detta möjligt i skolan? Att lära ut sånt här? Okej, missförstå mig inte, jag vet att droger har använts i medicinska syften & det är säkert bra för de som behöver det, men jag har bara sett narkotikans baksida. Mina tre senaste (enda seriösa) förhållanden har tagit slut på grund av just droger. Jag är livrädd för att skaffa en ny partner om utifall samma historia skulle upprepa sig, eller varför inte en ny, värre? Jag har gått rakt i fällan tre gånger & jag tänker inte tillåta mig själv att göra det igen. Punkt slut. Hellre lever jag ensam i tio-femton år till & gifter mig med någon som har samma åsikt som jag när jag är 50 år.

  • Prova, det är kul!
  • Det är en så sjukt härlig känsla!
  • Alla problem bara försvinner…

Det är precis det som det inte gör. Det skapar bara problem, eller bara skjuter det åt sidan ett tag. Ärligt, det finns ingenting i denna värld (nästan) som gör mig så arg som just narkotika. Jag säger hela tiden – ”klarar du inte av att leva livet som det är, så har du ingenting på denna jord att göra. ” Livet är fan inte en dans på rosor, det är inte enkelt, absolut inte, men klarar du inte av det & verkligen måste ta till droger för att orka med vardagen, då är det något som inte står rätt till. Tyvärr.
Kom inte med nå snack att drogerna kommer från naturen, det gör inget om man provar, alkohol är farligare o.s.v. Skippa allt. Jag har bara vädrat precis vad jag tycker & jag skiter fullständigt om du håller med eller inte.

Jag har aldrig provat, kommer aldrig någonsin göra det heller.

Men skippa att föra in de i läroböckerna? Det är väl mer en politisk eller samhällsfråga om hur vi ställer oss till narkotika. Sånt tycker jag man ska hålla utanför skolan.

bloglovin