Ge det ett försök!

Träffade en gammal vän igår och pratade ett par timmar. Fick reda på en hel del fascinerande saker också. Det var kul!
Men, ett av samtalsämnena blev såklart det förflutna. Ibland måste jag erkänna att jag tänker tillbaka och funderar hur jag kunde göra allt det jag gjorde, men slutsatsen blev att jag inte ångrar någonting av det. För jag hade kul. Jag hade så jäkla kul! Och det har format mig till den människan jag är idag. Och jag är stolt. Det som gör mig så arg är hur folket runt omkring mig resonerade på den tiden, och hur långsinta folk är. Är folk verkligen fortfarande arga på mig för saker jag gjorde för åtta, tio eller tolv år sedan?
Jag vet att jag umgicks med din pojkvän, men varför var han med mig istället för dig? Är det mitt fel att jag var intresserad, och att han ville vara med mig? För det var jag som fick skulden, fick skiten för allt. Jämt. Jag blev smutskastad nå så djävulskt.
Jag vet att jag har växt som människa. I och med att jag flyttat runt en hel del de senaste åren, jag har rest, jag har upplevt saker som andra inte har och förmodligen aldrig kommer göra heller, så kan jag säga att jag uppskattar livet mer nu. Jag har insett hur tråkigt det är att ha folk runt omkring mig som ogillar mig, eller vad vet jag, folk kanske har växt till sig också och insett att det kanske inte var så illa ändå? Det kanske inte var mitt fel? Vad finns det att göra åt saken idag?
Jag har mina nära, riktigt nära vänner som aldrig sviker, men det är synd att jag inte skulle kunna gå på en fest någonstans utan att ha känslan att det ”kanske finns någon här som inte tycker om mig”.

Så, min fråga är nu – är ni så långsinta så ni fortfarande lever kvar i det förflutna? Eller har ni kommit över händelserna där jag är inkluderad? Jag menar, ni har säkert hittat en ny partner, säkert skaffat barn också..
Jag är beredd att ge det en chans. Att visa att jag inte är så himla hemsk som ni säkert tror. Jag är ganska rolig när jag sätter den sidan till ;)
Så är det någon som släppt och gått vidare som har lust att bara reda ut allt, kanske fråga mig något? Skicka ett mejl! Skriv ett meddelande på Facebook. Gör upp med det förflutna! Det känns så mycket bättre då.
Jag menar, om alla kunde vara sams i den här världen, hur mycket enklare vore det inte? Eller iallafall i den här stan..

Jag skulle lätt vilja dra ihop en kubb- & grillkväll med alla gamla vänner, men de flesta har skaffat ny partner, som av någon anledning inte tycker om mig. Skulle bli så dålig stämning då. Varför är folk så? Sluta! Jag vet att jag inte är den som går fram och ber om att få prata med folk, reda ut saker, därför gör jag ett försök såhär.
Nu menar jag inte att jag söker nya bästa vänner, för det har jag redan. Men att utveckla nya, kanske återuppta gammal, vänskap, det skadar inte.
Någon som är sugen? Kom förbi på en fika! Jag har oftast alltid någon form av fikabröd hemma, eller vin av valfri färg ;)

10400947_35649271756_9449_n338256_10150372675881757_1147453689_o

bloglovin

Brandlarm, jag hatar det!

Äntligen hemma från jobbet & fått mat i magen, ska strax sova, men måste bara få skriva av mig lite. Klumpen i magen har inte försvunnit än.
Någon ville ha lite kul & satte igång brandlarmet idag på jobbet. Alltså, tryckte på en sån manuell knapp just när vi hade som mest folk i baren. Den som gjorde detta har förstås ingen aning om hur jag reagerar när klockorna ringer. Sen branden på jobbet förra året, så blir jag så trasig & psykiskt förstörd av klockorna när de ringer. Det var ju som sagt tur att det inte var någon riktig brand, men eftersom det var manuellt avtryckt, så var det desto svårare att få det nollställt. Samtal till både chefen & brannvesenet, så ordnade det sig till slut. Men att jag fick gå in köket för att gråta en skvätt, torka bort tårarna, för att sedan gå ut i baren & fortsätta mitt jobb som om ingenting hade hänt, är det inte många som vet. Ni vet det nu. Jag hatar det så innerligt när brandlarmet går. Jag kan inte ens förklara om jag försökte.
När vi hade brandövning bara för någon vecka sedan & all personal stod i receptionen & var beredda på att klockorna skulle börja ringa, så strömmade tårarna ner för mina kinder ändå när de gick av. Det bara suger i magen & paniken som sprider sig inom mig går inte ens att förklara. Så hemskt är det. Jag måste nog gå i terapi för det här. Fy fan, vad jag tycker det är obehagligt! Det kan ju faktiskt brinna på riktigt! Att jag, trots min rädsla och invärtes panik klarade av att hantera situationen idag någorlunda bra är pluspoäng till mig!
Nu ska jag försöka sova utan att drömma mardrömmar. God natt.

bloglovin

Talet till min syster

Kära syster,

Trots åldersskillnaden mellan oss, trots att du försvann ur mitt liv när jag bara var 10 år & du flyttade till Stockholm så står du mig ändå väldigt nära. Närmare nu idag än någonsin. Du är en av mina bästa vänner, just för att du är min syster.

Men hade du inte flyttat till Stockholm & valt den väg du gjorde, så hade du inte träffat Crille & inte jag, inte någon av oss hade varit här idag.

Jag kommer så väl ihåg en gång när jag åkte & hälsade på dig. Du hade precis börjat träffa Crille & var sådär ruskigt, ruskigt nykär. Han var liksom det enda du pratade om. Sedan fick jag äntligen träffa denna omtalade mannen.  Jag förstår verkligen varför du föll pladask!

Just den kvällen satt jag på din balkong & skrev ett blogginlägg som jag tänkte citera:

”Känslan av kärlek, den där underbara känslan av kärlek, den där underbara lyckan & de tusentals fjärilarna i magen. Känslan när man ler med hela kroppen & det bara skiner om en. Man fnissar åt allt som refererar till den man håller kär. Allt man gör i vardagen går så lätt, det är till & med så att man kan springa runt & nynna, vissla lite grann. Man trippar fram på tå & tar allt jobbigt med en nypa salt. Man drömmer, tänker & pratar om personen, man vill kramas, pussas eller bara få vara nära. Känslan av saknad. Känslan av längtan. Det finns inget ord som kan beskriva känslan av kärlek på ett rättvist sätt. Det räcker med att jag tittar på min syster för att se kärlek. Äkta kärlek. Hon har hittat mannen i sitt liv. Jag vill också bli sådär kär.”

Du ska veta Matilda, att jag älskar dig, vilket jag kommer göra så länge vi lever. Och att se dig lycklig, gör mig lycklig.

Så kära som ni var i början, och är idag, hoppas jag ni för alltid kommer vara. För nu är ni här idag, som äkta makar. Välkommen till familjen Crille!
Ni har aldrig varit så vackra som ni är idag.
Jag önskar er all lycka i framtiden!
Jag älskar er! ♥

bloglovin

Skallebank

Ibland är det lite jobbigt att inte ha ett hem. Ett eget hem. Att inreda, känna sig hemma i, bara få vara. Komma hem till & känna att det är ens eget kryp-in. Med bara mina saker, där mina regler gäller & där det får vara hur stökigt det vill, eller hur rent som helst, eller bara helt enkelt så som jag vill ha det.

Ibland är det lite jobbigt att inte ha en fast punkt i livet, jag är bara i ett mellanskede mellan två saker i mitt liv. Visst, jag har fast jobb, men där är inte ett ställe jag kommer stanna på en längre period. Därför får jag inget fäste under fötterna. Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra?

Jag älskar att resa, röra på mig, se saker, uppleva saker. Uppleva världen. Det är sjukt coolt, riktigt häftigt, inspirerande, rörande, upplyftande, uppseendeväckande, intressant & helt fantastiskt. Men att ständigt vara på resande fot kräver tålamod, uthållighet & en viss bestämdhet. Tro inte att vem som helst kan klara av det jag gör nu, för till & med jag blir prövad många gånger. Vill sätta mig ner & gråta, ge upp & bara dö. Eller inte dö, men ni förstår vad jag menar. Speciellt att ha alla nära & kära så långt borta, det gör så ont i hjärtat ibland så det knappt är uthärdligt. Att jag kan Skypa & ringa på Viber till mamma, pappa, syster & vännerna hemma betyder så himla mycket så det går inte att beskriva! Hade inte det funnits, så hade jag inte klarat av det här! Det är ett som är säkert. Ibland vill jag bara börja gråta när jag hör rösterna, som jag vet är på andra sidan jordklotet, flera hundratusentals mil ifrån mig. Det är jobbigt.

Och ja, jag har hemlängtan nu. Jag har varit borta i snart tre månader & har lite mindre än en månad kvar. Det kommer gå så fort, samtidigt som det kommer gå så sakta. Med längtan efter något, så kryper dagarna fram. Men samtidigt så njuter jag av den här semestern, som jag så väl har förtjänat efter två års slit på Komvux, åtta månaders knegande i Norge, så får jag semester i fyra månader. Det är något jag förtjänat. På riktigt. Har inte varit utomlands sedan jag åkte med Emil 2009. Det är länge sedan.

Men jag är trött på värmen nu, trött på maten. Jag vill, hur konstigt det än låter, tvätta mina egna kläder, laga min egen mat & prata mitt eget språk.

Jag kommer komma hem, tillbaka till Lovund, jobba på hotellet. Planen är till augusti-september, för att sedan sticka över Atlanten, åt andra hållet den här gången till syster & bo där ett tag. Ska jag utbilda mig till någonting? Ska jag söka jobb där? Ska jag bli nanny? Haha, nej, det gör jag nog inte. Ska jag tillbaka till Australien? Gud, så jag längtar! Jag saknar verkligen Australien, människorna jag träffade, jag vet att de skulle välkomna mig med öppna armar om jag kom tillbaka. Vilka guldklimpar! Och jobb, det finns det gott om i Australien. Fan, att det ska ligga så långt bort!

Och på tal om något helt annat så vill jag skriva en bok. Har velat länge, har börjat många gånger, men det har runnit ut i sanden. Har läst lite de senaste dagarna om hur man ska planera upplägget. Man skriver max ett par sidor om dagen & för att få ihop en roman på 300 sidor krävs cirka ett år, eller mer. Om jag ska jobba heltid (och fruktansvärt mycket övertid) nu i sommar, kommer det inte bli många timmar kvar över till skrivande. Men jag ska verkligen försöka. För skriva, det är något jag kan. Något jag vill göra. Om man kunde försörja sig på det vore det rätt najs. Men att lyckas som författare, ja, det är som att vara konstnär ungefär. Ger utdelning efter ens död typ. Crap. Att allt ska vara så himla svårt här i livet. Val & kval. Vilket skit.

Det är så mycket jag vill här i livet. Ibland känns det som om jag vill FÖR mycket. Förstår ni? Jag har så mycket drömmar… Men drömma är ju bra har jag hört? Jag gjorde klart gymnasiet. Nu har jag ett komplett slutbetyg. Jag flyttade till Norge & började jobba. Resan till andra sidan jordklotet satte jag i verket. Vad blir nästa utmaning? Lära mig ett till språk eller två vill jag också. Spanska. Det vore bra. Men hur fan ska jag hitta tiden till allt detta? Jag kanske ska börja med att sluta skriva ner allt skit här i bloggen & göra nåt vettigt istället.

Nej, jag ska fortsätta njuta av min semester, de få dagarna som är kvar. När jag landat hemma i kylan igen, då ska jag börja planera mitt liv igen. För planera, det är något jag är ruskigt bra på! På både gott & ont.

Mycket skit nu. Men jag lättade på hjärtat. Det var skönt. Tack & hej.

bloglovin

Koh Lanta

Då var vi framme på Koh Lanta. Resan hit tog sex timmar, även fast den skulle tagit tre. Kul jul. Men framme är vi i alla fall & fint är det & billigt! Mycket billigare än både i Ao Nang & i Patong/Phuket. Här kommer vi leva loppan! Fullt i massa snygga dykarkillar också, woho! De spelar volleyboll i bar överkropp rakt framför näsan på en. O.M.G. Haha! Det här kan jag nog vänja mig med ;)

Meeen.. Det roliga tar slut om 55 dagar. Tyvärr. Åter tillbaka till verkligheten på Lovund. Har lovat jobb där i alla fall över högsäsong fram tills augusti. Men vad ska jag göra sen? Vad ska jag göra i livet? Var vill jag bo? Vad vill jag göra? Plugga? Jobba? Jag ska i vilket fall som helst sticka över till syrran i Los Angeles när jag är klar på Lovund. Om jag blir kvar där eller inte det var en annan femma. Om hon nu går & gifter sig & får permanent visa, så kan det bli lite enklare för mig att skaffa ett också. Men vi får se. Om jag ska plugga borta i staterna, om jag ska flytta tillbaka till Sverige? Om jag ska jobba röven av mig i Norge ett år till för att få ihop massor med pengar? Eller, vad vill jag göra? En till sån här resa ger jag mig nog inte på, men tillbaka till Australien vill jag definitivt! Ett work & holiday-visa där kanske nästa år? Nån som är på? Hade varit sjukt najs! Kanske drar dit själv helt enkelt? Lever loppan? Provar på massa olika jobb! Kanske hittar något som passar? Synd bara att det ligger så förbaskat långt bort! För syrran hade det inte varit så farligt att flyga från LA till Sydney, men för familjen i Sverige är det värre. Attans bananer!
Jag är så yr. Fruktansvärt yr. Vad fan ska jag göra med livet? När dyker mitt livs kärlek upp? När kommer barnen? Kommer jag få gifta mig? Kommer jag hitta ett jobb jag trivs med? Ska jag bo utomlands? Ska jag sätta mig ner i Sverige? VAD vill jag göra? Vad ska jag satsa på? Vad är just JAG bra på? Baah, jag funderar, funderar & funderar, men kommer inte fram till något bra. Som tur är har jag lite mer tid på mig att fundera, men att söka skola lär jag göra snart.. Kan ju iofs alltid söka, sen om jag kommer in, det är ju inte säkert. Åh, jag har sån beslutsångest. Jag är redan 22 & blir inte yngre. Livet rinner iväg! Det går så jävla fort. Tyckte nyss det var jag stod på studentflaket, men icke..

Nej, nu snurrar det iväg för mycket. Ska sova nu & upp imorgon för att ligga på stranden HELA dagen. Punkt.

bloglovin

Don’t settle

Your work is going to fill a large part of your life, and the only way to be truly satisfied is to do what you believe is great work. And the only way to do great work is to love what you do. If you haven’t found it yet, keep looking. Don’t settle. As with all matters of the heart, you’ll know when you find it. And, like any great relationship, it just gets better and better as the years roll on. So keep looking until you find it. Don’t settle.

bloglovin

Tack Pontus!

Jag har många fina vänner, men en av dem sticker ut ganska ordentligt. Pontus Sjögren heter han & han är en klippa! Finns inte många ord som kan beskriva den pojken, men att han ställer upp när man behöver honom är det inga tvivel på! De senaste 1,5 året när jag har pluggat på Komvux här i Sundsvall har han hjälpt mig när jag kört fast, varit på väg att slita av mig håret, eller bara velat lägga mig ner & grina av ren frustration. Han har förklarat & hjälpt mig på vägen. Finns inga presenter, handlingar eller ord som kan tacka tillräckligt, men att jag nu fixade matten, efter tre försök, alltså, det går inte att förklara hur lycklig & glad jag är! Jag kommer förvisso aldrig mer läsa matematik, men för första gången i mitt liv förstod jag mig på ekvationer och geometri.

Tack Pontus, du är värd allt!

bloglovin

Målet

Målet är att gå ner till en viss vikt. I framtiden. Vikten spelar inte så stor roll för mig just nu, utan jag vill bara komma i form. Det är det som är huvudsaken. Jag vill få ordning på både rygg & knän som har lidit allt för länge nu. Som de säger i reklamen för Danica Pension; ”Du behöver inte träna för att tävla, eller för att bli bättre och vinna respekt! Men du kan alltid träna för morgondagen, och för att vara frisk när du blir äldre!”

Att jag fick både rygg- & knäskador innan jag ens blivit tonåring är ingenting jag kan rå för, jag kan bara göra det bästa av situationen. Jag har heller aldrig sagt att jag ska bli bodybuilder eller ta 100 kilo i bänkpress. Jag har aldrig sagt att jag ska springa ett maratonlopp, så förvänta er ingenting. Jag gör det här för min skull & endast min egen.

Bilden på mig här till vänster är tagen för snart sex år sedan. Jag vet var det gick fel & varför & det är som så många gånger förut, helt mitt eget fel & det jag får sota för nu. Men jag var väl medveten & jag är nu beredd att göra någonting åt det. Det kommer ta tid, även det är jag väl medveten om, men jag är så förbannat envis, så det ska inte vara några större bekymmer att nå målet, i framtiden. Redan nu har jag gått ner 5 kilo & minskat 4 cm i midjemått. Tycker det är ganska starkt gjort av mig som bara har mjukstartat & inte kört längre än i lite drygt tre veckor. Nästa vecka jobbar jag inte lika mycket & ska då köra lite hårdare på gymmet, på bättre tider. Emma har dessutom fått en gratisvecka på Gold’s så hon ska fan få följa med mig! Annars nöjer jag mig med Mattias & Ante som sällskap, annars ska jag försöka dra med mig Sandra om hon kan få fingrarna ur arslet någon gång! Det går visserligen lika bra att träna själv, men det är alltid roligare med sällskap, eller vad säger ni?

Vill ni peppa mig, stötta mig & heja på mig under den här processen så är jag evigt tacksam, men tycker ni att jag bara är löjlig som försöker, inte tror på mig, eller inte tycker att jag förtjänar ert stöd, så var bara tyst. Tack för mig.

bloglovin

Så förbluffande

Jag blev så förbluffad i natt. Det händer, men inte är det ofta nu för tiden. Jag har lämnat det där livet bakom mig, men de personerna som står kvar där fortfarande, det är dem det är synd om. Att ett sådant påhopp kunde ta så hårt på mig trodde jag aldrig. Men jag antar att mitt skal för fem-sex år sedan var mycket hårdare då än vad det är nu. Nu ska jag inte ens behöva ha ett sådant skal. För det var så länge sedan jag fick höra orden som hora, äckel, fitta, som ett påhopp direkt emot mig.

Det var inte alls längesedan jag polisanmälde exakt samma människa för nästan samma sak, dock var det en grövre form av hot som pågick då. Jag trodde liksom att nu, efter att jag flyttat, hon har fått barn & skaffat sig ett vuxet liv, så kanske hon kunde få lite moget beteende med på köpet, men ack så fel jag hade.

Orden rör mig inte i ryggen egentligen, hon får kalla mig vad hon vill. Jag är inte hennes vän, kommer aldrig vara heller, så det rör mig inte. Så länge mina vänner inte kallar mig nedlåtande saker, så skiter jag i vilket. Att folk går runt & hyser agg gentemot andra, det är inte mitt bekymmer. Mitt psyke klarar av mycket skit, även om det tar hårade idag än vad det gjorde förut. Jag kan inte säga att jag är helt oberörd, för då ljuger jag. Men jag förstår inte varför & hur människor får bete sig såhär. Det gör mig så ledsen att se.

Jag är ingen medmänniska för fem öre egentligen, men det klart jag har medkänsla, men absolut inte för den där människan. Så som hon har betett sig gentemot hennes närmaste & rent allmänt är fan inte acceptabelt. Fy skäms!

Nej, stackars människa som inte kan glädjas åt livet utan måste istället hysa agg & kasta glåpord på andra för att själv må bra, det är dem det är synd om.

Jag själv är ruskigt nöjd med livet just nu. Jag har mina svackor jag också, jag är inte perfekt, det har jag aldrig påstått heller. Alla har olika mål i livet, alla har olika behov, jag påstår inte att mitt liv att leva är det ultimata, det är bara den här vägen jag har valt att gå & jag försöker göra det bästa av situationen varje dag som går. Mer kan jag inte göra. Jag är inte Gud, jag är inte världens överhuvud som bestämmer över både öde & karman, nej, jag är en sån liten varelse i ett sådant stort universum. Jag känner mig extra liten just nu när jag läser naturkunskap & man verkligen får upp ögonen för hur liten människan är. Så betydelselös egentligen. Därför försöker jag ta till vara på livet så gott jag kan, även om jag misslyckas.. Jag är inte mer än människa.

bloglovin